trampavatten.blogg.se

Börjar känna hur vad jag känner för honom kommer tillbaka lite smått. Kunde han inte bara låtit det vara, inte hört av sig? Då hade jag sluppit bli påmind om att jag älskar honom. Men jag antar att det är skönt det också, att veta att han tänker på mig, att han inte glömt mig helt.

Han hörde av sig igår, efter en månad eller så. Ni vet, han jag skrivit om innan, som jag kunde spenderat mitt liv tillsammans med. Frågade hur det var, hur jag mådde.
Jag var tvungen att springa och kräkas, två gånger.
Förstår inte hur han fortfarande kan ha den makten över mig, att jag kan må så dåligt för så lite. Jag hade väl kommit över honom? Har jag inte sagt till mig själv, tusen gånger, att "det är bra att det blev som det blev, jag kan inte vara instängd med en unge och en sönderstressad och deprimerad karl. Hade det blivit vi hade jag inte ens kunnat tänka tanken på att söka utbildningen jag vill gå, 40 mil hemifrån. Det var lika bra." Ursäkta mig lilla fröken, men vad är det med honom som får dig att vilja rulla ihop i en liten boll och aldrig vilja räta på dig? Och framför allt; Varför älskar du honom fortfarande?

Jag drömde för övrigt att han ångrade sig, att han ville ha mig och att han sa att han älskade mig. Pissdröm, jag kände mig så lycklig...

Okej, över 36 timmar har gått. Inte ett ord. Jag skulle aldrig kunna lita på honom igen, inte för att jag tror att jag någonsin kommer ha någon vidare kontakt med honom igen... Det känns ju bra, att älska någon och behandlas som luft.

... och fortfarande inget svar. Jag blir så oerhört ledsen och besviken. Här sitter man och blottar varenda känsla man haft det senaste halvåret men får ingenting för det. Hur kan jag vara värd så jävla lite helt plötsligt?
Det spelar ingen roll hur deprimerad och stressad du är, jag är inte värd mindre respekt för det.

Så, jag skrev ju det där långa, långa meddelandet till honom förut. Jag fick nästan med allt jag behövde få sagt. Meddelandet (eller ska jag skriva romanen?) skickades på Facebook, och som ni kanske vet så syns det när man är inloggad, och även när man läst meddelanden. Och, jodå. Jag hoppade in en snabbis några timmar efteråt (har lagt ner fb egentligen nu ett tag för att slippa se hans namn och den ångest det tillför), och självklart har han läst det. Eller iallafall varit inne på konversationen, det var så långt att han kanske, tio timmar senare, fortfarande håller på att läsa det? När jag var inne så stod det att han varit aktiv för fem minuter sedan. Men har jag fått svar? Icke.
Jag tvivlar starkt på att jag kommer få något svar (det vore inte första gången), och vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Å ena sidan känns det väldigt respektlöst, när någon lägger tid på att skriva ner alla förklaringar och till och med nämna att man älskar personen, borde man väl förtjäna något som helst gensvar? Någon kommentar på att den här personen faktiskt mått så dåligt som hen nu beskriver, är det för mycket begärt?
Å andra sidan så vet jag inte om jag vill ha nåt svar. För hur reagerade han? Han kan ju lika gärna tycka att jag är ett psycho som inte fattar. Eller så är han bara helt sjukt jävla känslokall. Either way, så vill jag nog inte lägga så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig ett dyft om mig.
Men det är så svårt.

... det värsta är nog inte att förlora den man älskar, eller den där efterabort-ångesten som kan kännas av lite än idag. Det värsta är att mina två närmsta vänner, i princip de enda jag umgåtts med sen jag flyttade tillbaka hit, flyttar snart. Den första om tre veckor, den andra i höst. Vad fan ska jag göra då? Vem ska jag umgås med, prata med? Jag känner bara mina kollegor här.
Exakt vad är grejen med mitt liv?? Det känns ju rätt löjligt liksom.

I lördags var du färdigbakad, och hade jag gjort annorlunda hade jag kanske suttit här med dig på min arm. En liten, liten groda helt och hållet beroende av mig i 18 år. Herregud, vilken konstig känsla. Hur skulle jag kunna ta hand om dig, helt själv, utan jobb, utbildning, boende? Jag vet att de där sakerna inte spelat någon roll när du väl kom om jag valt så, men jag ångrar inte mitt val. Det var bäst så här, jag hade aldrig kunnat vara bra för dig. Jag kan ju inte ens vara bra för mig själv!
Jag lät dig flyga och jag hoppas att det är bra väder vart du än är.

 Har under den senaste tiden insett hur missnöjd jag är med mitt liv. Som jag ser det sitter jag på botten, och det är väldigt svårt att andas under vattenytan ska ni veta. Det är ett gäng händelser som tagit mig dit jag är, och till hur jag just nu faktiskt mår. Vilket ju är skit. Jag har aldrig känt mig så här värdelös i mitt liv, så ovärdig. Det lilla självförtroende jag lyckats bygga upp de senaste åren är på väg att tas ifrån mig helt. Och jag har mig själv att skylla. Okej, så vart ska jag börja? Ska vi gå igenom det senaste året kanske?

 Jag påbörjade mitt 2012 med att inackorderas hos en vän av skäl som inte riktigt spelar någon roll nu. En vän som jag inte har kvar nu, vilket jag faktiskt är väldigt glad för i efterhand, insåg att det varit rätt dött från min sida i flera år. Var efter det inackorderad hos två andra vänner, tills jag började få ångestattacker över att jag bodde i den staden. Kände att jag var tvungen att flytta därifrån så fort som möjligt, så jag gjorde valet att flytta in hos min far som bor i min hemstad. Min far som just hade en rättegång att se fram emot efter två anmälningar om sexuellt ofredande. Inte något perfekt scenario kan tyckas, men för att bespara min mentala hälsa från undergång så fick det gå ändå. So far so good, det var ju ändå tillbaka till min hemstad jag ville. Och det var ju inte så att jag skulle bo där länge…

 Gjorde under den närmsta månaden mina sista arbetspass i gamla staden, och har knappt varit där sen jag flydde fältet. Att dra därifrån var det bästa jag kunde göra, jag vet inte vad jag gjort om jag bott kvar. Började träffa en kille när jag väl flyttat dit. Det höll i ungefär två veckor, tills han kläckte ur sig att han inte ville bli inblandad i en sån ”familj” som min. Inte för att jag tänkt ta med honom hem direkt, men som med den f.d. vännen är jag glad för att det gick som det gick. Jag vill ju trots allt dejta vuxna karlar, inte 12åriga pojkar.

 Jobbade på som vanligt i min hemstad tills i juni, då jag drog till Gotland för att jobba. Jag var där i fem veckor och den resan kan vara den bästa jag gjort i mitt liv. För första gången i mitt liv kände jag mig hemma någonstans och tjejerna jag var där och jobbade med är helt underbara, jag hoppas verkligen att vi är vänner för livet. Men som alla vet är underbart kort, och i början av augusti åkte jag hem. Det jag hade framför mig var en av de jobbigaste perioder i mitt liv, men det visste jag inte just då. Fortsatte som vanligt, försökte umgås med mina vänner så mycket som möjligt och började jobba mer. Sedan gjorde jag det stora misstaget att ligga med en okänd karl, och självklart blev jag gravid. Något jag fick klart för mig i ungefär tredje veckan, hemma hos killen jag träffat i typ ett halvår nu. Jag går inte in på detaljerna just nu, men det blev en rätt sen abort i höstas/vintras (ett lätt val behöver inte vara ångestfritt, kan vi säga om det så länge). På grund av graviditeten gick mina blodvärden ner i botten än en gång, jag fick snällt ligga i en sjukhussäng och få två påsar blod. Det, och en annan sak, gjorde att jag valde att inte åka till Åre och jobba i fem månader som det var tänkt. Det var en resa jag skulle gjort med två av tjejerna jag träffade på Gotland, men jag hoppas verkligen att det visar sig att jag gjorde rätt val som inte åkte.

 Istället för Åre så blev det några veckor i Sälen i mars, chefen behövde folk akut och dum som jag var ställde jag upp. Det var arton dagar av ångest, oro, konstant uttråkning och usla jobbresultat. Kände hela resan att jag bara ville hem, av flera olika skäl. Och här kommer det jobbigare, anledningen till att jag sitter här nu och skriver; Jag kom hem.

 När jag väl kom hem slogs jag av den bittra verkligheten att jag inte hade något att komma hem till. Ingenting. En sån insikt tar väldigt hårt på en, och de här två veckorna sen jag kom hem har det ätit upp mitt inre konstant, och jag har insett saker om mig själv jag inte visste om alls. Som att  jag faktiskt vill ha en familj. Efter att ha gått runt hela livet och tänkt att bara jag jobbar med det jag älskar, så är jag lycklig. Men då är man ju bara lycklig på jobbet, eller hur? Vad händer när man kommer hem? Ska jag sitta i en liten lägenhet med min kanin och min katt och inte göra så mycket mer? Värdelöst, jag vill ha mer att komma hem till. Men hur ska det kunna gå till?

 Jag fyller 24 om två veckor, jag bor hos min farsa, jobbar ungefär halvtid på ett nattjobb, vilket innebär att jag sover bort fyra av sju dagar i veckan. Ingen utbildning har jag heller, och när man bor i en universitetsstad är det döden för en jobbsökande. Utan ett fast jobb kommer jag knappast få en lägenhet… Jag har varit singel i snart sex år(!), och med min vanliga tur kommer väl det inte ändra sig den närmsta tiden heller.

 Jag är ingenstans, och jag är ingenting. Det är inte en underbar känsla direkt, inte alls.