trampavatten.blogg.se

Det här kommer bli svårare att skriva om än mina skulder. Det här känns på något sätt så mycket mer personligt, och jag vet inte alls hur jag ska kunna skriva ner det här men jag ska göra mitt bästa.

 

Jag flyttade alltså till eget när jag var arton, en liten etta, skapligt centralt i den lilla stad jag då bodde i. Jag bodde i den där lägenheten i nästan fyra år, innan jag fick kontraktet uppsagt i maj 2011. Varför? Det började kanske två år innan, jag är inte så säker på exakt när allt inträffade, de där åren känns som svarta hål när jag försöker se tillbaka på dem.

 Efter att jag hoppat av gymnasiet i tvåan samt efter min kanin dog så blev jag väldigt deprimerad, och jag slutade snart städa. Gick aldrig ut med sopor, plockade aldrig undan efter mig, diskade inte. Lägenheten blev en soptipp. Jag bad så många gånger om hjälp av min mor, men ingenting hände. Det gör mig väldigt ledsen nu i efterhand, då gjorde det mig mest arg. Att jag mådde väldigt dåligt var uppenbart - hon hade ju sett hur jag bodde. Hur kan man ignorera en sån sak, inte hjälpa till? Jag lägger ingen skuld på henne till att det blev som det blev, men det hade kunnat gå så mycket bättre om hon bara tagit tag i mig, sett till att jag fick hjälp. Skulle mitt barn be mig om hjälp, som jag ju faktiskt gjorde, hade jag gjort allt jag kunde för att hjälpa till.

 Kanske ett halvår eller så efter att jag slutat städa, så gick min ekonomi i botten. Innan hade jag haft både lön, underhåll, studiebidrag och inackorderingstillägg, och plötsligt hade jag enbart lönen att leva på. Jag jobbade väldigt lite på den tiden, 10 timmar i veckan som mest. Vet inte riktigt varför jag inte gick till soc direkt... Iallafall.

 Med en inkomst under all kritik så blev det väldigt svårt att betala mina räkningar. Det första som stängdes av var mitt internetabonnemang, sen Boxerabonnemanget. Efter fem, kanske sex månader, så vaknade jag en morgon och skulle kolla något på datorn. Såg att batteriet inte laddades och insåg då att min el stängts av. Efter det levde jag utan el i tre månader (mars- juni).

 Så nu satt jag där i en lägenhet som en soptipp och var tvungen att smyga ner till tvättstugan om kvällarna för att kunna ladda mobiltelefonen. Än en gång bad jag min mor om hjälp (min far bodde fem mil bort och är vad jag kallar "professionell bidragstagare"), men hon brydde sig nog inte. Jag fick mest skit över hur jag bodde, hur jag levde. Som om det egentligen var ett medvetet val. Hur som helst så var de där tre månaderna bland de värsta i mitt liv. Man inser att man inte kan ta allting för givet, bara en sån sak att kunna laga mat hade jag själv tagit ifrån mig.

 Samtidigt som jag satt där i mörkret så hade jag inte betalat hyran (min lön täckte inte den summan), jag vet inte om det var en månad eller flera. Jag mådde så jäkla dåligt att jag till och med struntade i att svara när hyresvärden ringde, han undrade självklart var hyrespengarna var. Han var även och ringde på dörren ett antal gånger, men jag vågade inte öppna heller. Jag visste att det var en tidsfråga tills jag blev utkastad, och jag var livrädd. Det var mycket lättare att försöka blunda för mina problem än att ta tag i dem, framför allt eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle ta mig till. En dag så kom han och ringde på igen iallafall, men det var inte bara det han gjorde, han kom in i lägenheten. Det var något av det värsta jag varit med om i mitt liv, jag kunde inte längre blunda för allt, jag var tvungen att se sanningen i vitögat; nu var det kört på riktigt, dags att sluta låtsas att allt är bra.

 

Jag återkommer med del 2 i dagarna, tills dess; håll till godo.