trampavatten.blogg.se

Jag drömde för övrigt att han ångrade sig, att han ville ha mig och att han sa att han älskade mig. Pissdröm, jag kände mig så lycklig...

Har inte ringt om skulderna än... Och idag orkar jag verkligen inte! Känner mig så off idag, och så har jag en tårta att göra tills imorgon så det är rätt mycket att göra där med. Jobb inatt. Noll inspiration till nånting, alls. Men det blir väl bra i slutändan hoppas jag.

"Jag vet bara inte hur en fortsatt relation skulle kunna se ut", vad fan betyder det?

Och nu till ännu en del av mitt liv inte många vet om: Mina skulder. Sitter med papprena framför mig nu. Det är brev från kanske fem inkassobolag, samt Kronofogden. Fattar i princip ingenting. Någonting om 31 700 kronor, men det kanske är mer? Jag tror jag hamnar på det dubbla, allt som allt. Började betala förra månaden, imorgon ska jag göra mig av med två skulder helt och hållet. Bästa känslan någonsin. Återkommer med detaljer imorgon eller senare ikväll.

Okej, över 36 timmar har gått. Inte ett ord. Jag skulle aldrig kunna lita på honom igen, inte för att jag tror att jag någonsin kommer ha någon vidare kontakt med honom igen... Det känns ju bra, att älska någon och behandlas som luft.

... och fortfarande inget svar. Jag blir så oerhört ledsen och besviken. Här sitter man och blottar varenda känsla man haft det senaste halvåret men får ingenting för det. Hur kan jag vara värd så jävla lite helt plötsligt?
Det spelar ingen roll hur deprimerad och stressad du är, jag är inte värd mindre respekt för det.

Så, jag skrev ju det där långa, långa meddelandet till honom förut. Jag fick nästan med allt jag behövde få sagt. Meddelandet (eller ska jag skriva romanen?) skickades på Facebook, och som ni kanske vet så syns det när man är inloggad, och även när man läst meddelanden. Och, jodå. Jag hoppade in en snabbis några timmar efteråt (har lagt ner fb egentligen nu ett tag för att slippa se hans namn och den ångest det tillför), och självklart har han läst det. Eller iallafall varit inne på konversationen, det var så långt att han kanske, tio timmar senare, fortfarande håller på att läsa det? När jag var inne så stod det att han varit aktiv för fem minuter sedan. Men har jag fått svar? Icke.
Jag tvivlar starkt på att jag kommer få något svar (det vore inte första gången), och vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Å ena sidan känns det väldigt respektlöst, när någon lägger tid på att skriva ner alla förklaringar och till och med nämna att man älskar personen, borde man väl förtjäna något som helst gensvar? Någon kommentar på att den här personen faktiskt mått så dåligt som hen nu beskriver, är det för mycket begärt?
Å andra sidan så vet jag inte om jag vill ha nåt svar. För hur reagerade han? Han kan ju lika gärna tycka att jag är ett psycho som inte fattar. Eller så är han bara helt sjukt jävla känslokall. Either way, så vill jag nog inte lägga så mycket energi på någon som uppenbarligen inte bryr sig ett dyft om mig.
Men det är så svårt.

... det värsta är nog inte att förlora den man älskar, eller den där efterabort-ångesten som kan kännas av lite än idag. Det värsta är att mina två närmsta vänner, i princip de enda jag umgåtts med sen jag flyttade tillbaka hit, flyttar snart. Den första om tre veckor, den andra i höst. Vad fan ska jag göra då? Vem ska jag umgås med, prata med? Jag känner bara mina kollegor här.
Exakt vad är grejen med mitt liv?? Det känns ju rätt löjligt liksom.

I lördags var du färdigbakad, och hade jag gjort annorlunda hade jag kanske suttit här med dig på min arm. En liten, liten groda helt och hållet beroende av mig i 18 år. Herregud, vilken konstig känsla. Hur skulle jag kunna ta hand om dig, helt själv, utan jobb, utbildning, boende? Jag vet att de där sakerna inte spelat någon roll när du väl kom om jag valt så, men jag ångrar inte mitt val. Det var bäst så här, jag hade aldrig kunnat vara bra för dig. Jag kan ju inte ens vara bra för mig själv!
Jag lät dig flyga och jag hoppas att det är bra väder vart du än är.