trampavatten.blogg.se

Jag ska på dejt i eftermiddag. Fram tills för några timmar kände jag ingenting inför den, sen kom någon känsla av obehag, och nu... Nu känns det jättejobbigt, som att jag verkligen inte vill gå. Känns så jävla fel. För ja, jag älskar Honom fortfarande. Så oerhört mycket och det här gör så ont.

Han frågade just hur det går med killarna, om jag dejtar någon. Vill sätta mig i ett hörn och bara gråta i några timmar.

Det här kommer bli svårare att skriva om än mina skulder. Det här känns på något sätt så mycket mer personligt, och jag vet inte alls hur jag ska kunna skriva ner det här men jag ska göra mitt bästa.

 

Jag flyttade alltså till eget när jag var arton, en liten etta, skapligt centralt i den lilla stad jag då bodde i. Jag bodde i den där lägenheten i nästan fyra år, innan jag fick kontraktet uppsagt i maj 2011. Varför? Det började kanske två år innan, jag är inte så säker på exakt när allt inträffade, de där åren känns som svarta hål när jag försöker se tillbaka på dem.

 Efter att jag hoppat av gymnasiet i tvåan samt efter min kanin dog så blev jag väldigt deprimerad, och jag slutade snart städa. Gick aldrig ut med sopor, plockade aldrig undan efter mig, diskade inte. Lägenheten blev en soptipp. Jag bad så många gånger om hjälp av min mor, men ingenting hände. Det gör mig väldigt ledsen nu i efterhand, då gjorde det mig mest arg. Att jag mådde väldigt dåligt var uppenbart - hon hade ju sett hur jag bodde. Hur kan man ignorera en sån sak, inte hjälpa till? Jag lägger ingen skuld på henne till att det blev som det blev, men det hade kunnat gå så mycket bättre om hon bara tagit tag i mig, sett till att jag fick hjälp. Skulle mitt barn be mig om hjälp, som jag ju faktiskt gjorde, hade jag gjort allt jag kunde för att hjälpa till.

 Kanske ett halvår eller så efter att jag slutat städa, så gick min ekonomi i botten. Innan hade jag haft både lön, underhåll, studiebidrag och inackorderingstillägg, och plötsligt hade jag enbart lönen att leva på. Jag jobbade väldigt lite på den tiden, 10 timmar i veckan som mest. Vet inte riktigt varför jag inte gick till soc direkt... Iallafall.

 Med en inkomst under all kritik så blev det väldigt svårt att betala mina räkningar. Det första som stängdes av var mitt internetabonnemang, sen Boxerabonnemanget. Efter fem, kanske sex månader, så vaknade jag en morgon och skulle kolla något på datorn. Såg att batteriet inte laddades och insåg då att min el stängts av. Efter det levde jag utan el i tre månader (mars- juni).

 Så nu satt jag där i en lägenhet som en soptipp och var tvungen att smyga ner till tvättstugan om kvällarna för att kunna ladda mobiltelefonen. Än en gång bad jag min mor om hjälp (min far bodde fem mil bort och är vad jag kallar "professionell bidragstagare"), men hon brydde sig nog inte. Jag fick mest skit över hur jag bodde, hur jag levde. Som om det egentligen var ett medvetet val. Hur som helst så var de där tre månaderna bland de värsta i mitt liv. Man inser att man inte kan ta allting för givet, bara en sån sak att kunna laga mat hade jag själv tagit ifrån mig.

 Samtidigt som jag satt där i mörkret så hade jag inte betalat hyran (min lön täckte inte den summan), jag vet inte om det var en månad eller flera. Jag mådde så jäkla dåligt att jag till och med struntade i att svara när hyresvärden ringde, han undrade självklart var hyrespengarna var. Han var även och ringde på dörren ett antal gånger, men jag vågade inte öppna heller. Jag visste att det var en tidsfråga tills jag blev utkastad, och jag var livrädd. Det var mycket lättare att försöka blunda för mina problem än att ta tag i dem, framför allt eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle ta mig till. En dag så kom han och ringde på igen iallafall, men det var inte bara det han gjorde, han kom in i lägenheten. Det var något av det värsta jag varit med om i mitt liv, jag kunde inte längre blunda för allt, jag var tvungen att se sanningen i vitögat; nu var det kört på riktigt, dags att sluta låtsas att allt är bra.

 

Jag återkommer med del 2 i dagarna, tills dess; håll till godo.

Har hittat en utbildning jag ska söka, med start i januari, 42 veckors djurvård. Passar mig som handen i handsken. Har möte nästa vecka med en studievägledare (min brors gamle mentor på högstadiet, hur liten är inte världen?), men sista ansökningsdag är inte förrän 15e oktober. Håller verkligen tummarna för det här, vill så gärna dit. Visst, skolan ligger 40 mil bort men jag behöver något att se fram emot, rutiner, kunna känna att jag faktiskt gör nåt med mitt liv.

Påminner mig själv dagligen att man själv väljer vart man lägger sin energi, vad som får en att må bra och vad som får en att må dåligt. Funkar ganska bra, om jag får säga det själv. Kan vara den bästa inställningen jag haft och bästa upptäckten jag gjort.

Okej, jag har verkligen inte orkat ta tag i skrivandet de här senaste dagarna heller. Men här är jag nu, och jag ska försöka skriva något givande. Ämnet var alltså mina skulder, hur det kommer sig att de kom till. Det är väl inte så himla komplicerat egentligen, men det är inte så lätt att se tillbaka på sånt där. Som att skrapa på en sårskorpa, ungefär. Får se hur mycket jag kommer in på just nu, men lite bakgrundsinfo kommer här iallafall.

 Jag flyttade hemifrån när jag var arton. Innan det bodde jag hos mamma (och dåvarande karln) med syskonen ute på landet, en och en halv mil ifrån civilisationen. Flyttade till staden byn hörde till eller vad man ska säga, en liten sketen stad i mellansverige. En etta på 32 kvadrat, tio minuters gångväg ifrån centrum. Jag hade just börjat tvåan på gymnasiet och jag hade månaden innan börjat på mitt första riktiga jobb, samma jag har idag. I samma veva gjorde jag och pojkvännen (återkommer till honom vid ett senare tillfälle, det förhållandet var ett kapitel för sig) sedan nio månader slut och att då ändå ha lägenhet, jobb och skola var ju helt underbart! 

 Det där med underbart höll ju inte i sig särskilt länge. Det var väldigt jobbigt med ex-pojkvännen, och skolan gick inte alls bra heller. I november tog det slut "på riktigt" med killen, och i maj gjorde jag sen valet att hoppa av skolan. Helt rätt val känner jag nu så här i efterhand, men just då var det bara jobbigt. Vad skulle jag göra med mitt liv? Jobbade som tur var cirka 20 timmar i veckan den sommaren, så jag klarade mig hyfsat bra ändå. Sedan i september så gick det neråt på riktigt, efter att min sexåriga kanin dog. Han var ju mitt "barn", och det tog väldigt hårt på mig. Det i kombination med oron för framtiden (jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv längre) gjorde att jag plötsligt inte alls visste vart jag stod här i världen. Jag slutade ta hand om hemmet, slutade städa, och efter att jag slutat få underhållstöd och studiebidrag så kunde jag inte heller betala mina räkningar. Så det var väl i vårkanten ungefär, för fyra år sedan, som hela skuldkarusellen började.

 

 Nu har vi kommit en bit på vägen iallafall, och det får räcka för idag. Vi hörs om några dagar, så ska jag berätta vidare om skulderna, kontakten med soc, boendestödjare, arbetsterapeuten och hur det kom sig att jag blev vräkt från lägenheten. 

Vaknade imorse och kände mig väldigt off, ville inte göra nåt, inte ens ligga kvar i sängen. Hade verkligen inte lust med nånting, och förstod inte varför. Nu vet jag - jag håller på att gå sönder än en gång. Mitt hjärta sitter utanpå huden och jag förstår inte hur jag kan andas. Vill bara bryta ihop, skrika till dig att jag älskar dig och att du gör ett misstag. Det gör så ont, jag kommer aldrig få chansen att kalla dig min. Mitt hjärta är i tusen bitar och jag är verkligen inte bra på pussel.