trampavatten.blogg.se

Okej, jag har verkligen inte orkat ta tag i skrivandet de här senaste dagarna heller. Men här är jag nu, och jag ska försöka skriva något givande. Ämnet var alltså mina skulder, hur det kommer sig att de kom till. Det är väl inte så himla komplicerat egentligen, men det är inte så lätt att se tillbaka på sånt där. Som att skrapa på en sårskorpa, ungefär. Får se hur mycket jag kommer in på just nu, men lite bakgrundsinfo kommer här iallafall.

 Jag flyttade hemifrån när jag var arton. Innan det bodde jag hos mamma (och dåvarande karln) med syskonen ute på landet, en och en halv mil ifrån civilisationen. Flyttade till staden byn hörde till eller vad man ska säga, en liten sketen stad i mellansverige. En etta på 32 kvadrat, tio minuters gångväg ifrån centrum. Jag hade just börjat tvåan på gymnasiet och jag hade månaden innan börjat på mitt första riktiga jobb, samma jag har idag. I samma veva gjorde jag och pojkvännen (återkommer till honom vid ett senare tillfälle, det förhållandet var ett kapitel för sig) sedan nio månader slut och att då ändå ha lägenhet, jobb och skola var ju helt underbart! 

 Det där med underbart höll ju inte i sig särskilt länge. Det var väldigt jobbigt med ex-pojkvännen, och skolan gick inte alls bra heller. I november tog det slut "på riktigt" med killen, och i maj gjorde jag sen valet att hoppa av skolan. Helt rätt val känner jag nu så här i efterhand, men just då var det bara jobbigt. Vad skulle jag göra med mitt liv? Jobbade som tur var cirka 20 timmar i veckan den sommaren, så jag klarade mig hyfsat bra ändå. Sedan i september så gick det neråt på riktigt, efter att min sexåriga kanin dog. Han var ju mitt "barn", och det tog väldigt hårt på mig. Det i kombination med oron för framtiden (jag hade ingen aning om vad jag ville göra med mitt liv längre) gjorde att jag plötsligt inte alls visste vart jag stod här i världen. Jag slutade ta hand om hemmet, slutade städa, och efter att jag slutat få underhållstöd och studiebidrag så kunde jag inte heller betala mina räkningar. Så det var väl i vårkanten ungefär, för fyra år sedan, som hela skuldkarusellen började.

 

 Nu har vi kommit en bit på vägen iallafall, och det får räcka för idag. Vi hörs om några dagar, så ska jag berätta vidare om skulderna, kontakten med soc, boendestödjare, arbetsterapeuten och hur det kom sig att jag blev vräkt från lägenheten.